Sitter och gråter bokstavligt talat... har sådan jävla ångest!
Hatar det här! Varför kan inte alla bara må bra varför ska någon alltid må dåligt? Och varför just jag? Önskar att inget av det här hade hänt mig önskar att det aldrig hade inträffat... men nu gjorde det det... Och jag kommer aldrig kunna må riktigt bra igen det kommer alltid finnas ärr om inte sår i min själ... vet att jag låter negativ och att alla säger hela tiden att det kommer ordna sig.
Alla tror att jag mår så jävla bra bara för att när jag träffar folk så klistrar jag på ett leende och försöker vara glad/snäll men när jag kommer hem är det såhär igen det är alltid såhär,

Känner mig sämst som om jag inte vore värd någonting bara för det här, jag vill inte ha någons hjälp jag vill bara bli lämnad ifred så varför kan inte ala bara låta mig vara och låta mig sköta mitt eget liv? varför ska alla lägga sig i? Vet att dem älskar mig men jag orkar inte tjatet, frågorna, tvånget, pressen!

jag känner mig gammal... bortglömd och värdelös, det känns som att jag inte är värd någonting längre som en gammal trasa som slängs efter ett tag.

Men visst visst det är väl bara någonting jag fått för mig.
Vill bara skriva av mig för det är såhär jag känner varje dag.

Det är som min mamma säger... jag lever inte längre jag bara existerar.